23 Juni
Jag känner mig konstig till mods, det är nog besvikenhet, frustration, avundsjuka, nervösitet, oro och glädje. Det är så många känslor som bubblar inuti mig just nu.
Jag måste klar göra för er att det är HUR SKÖNT SOM HELST att äntligen få åka hem, men påvägen dit dyker det upp en massa frågor och speciellt oförberedda känslor.
Jag vet inte om jag är beredd på nya förändringar och hur de där hemma har förändrats!
Min räddning är att jag ska åka och träffa Disa och Camilla under sommaren några gånger. Två tjejer som jag träffade här nere i schweiz inklusive Elisabeth. Vår vänskap är egentligen helig, låter sjukt men jaa!
Som aupair kommer du hit själv och alla aupairer söker sig till varandra för att alla har vait i samma situationer, så som ensamhet.
Jag vet att de vänner jag träffat här nere kommer förhoppningsvis bestå hela livet eftersom vänskapen sätts på prov och man får verkligen chansen att vara sig själv.
Vi vet att vi kan lita på varandra och att skulle det hända något finns vi vid varandras sidor. Vi är beroende av varandra något jag aldrig varit tidigare.
Disa, Elisabeth och Camilla är tre pangbrudar jag aldrig kommer släppa!!
För mina vänner där hemma tror jag att det kan vara en lättnad och glädje att jag kommer hem. Så jag menar inte att ni inte bryr er men några av mina kompisar där hemma har gjort mig ledsen och besviken. Dels beror det på en person som inte förstå hur mycket det betyder att komma hem och träffa mina kompisar och skall ordna med saker och det skiter sig. Egentligen kan jag skriva vem personen är men jag tror de flesta kommer förstå i vilket fall som helst.
Att ha varit borta i ett halvår i schweiz utan hemresa så vill jag kunna göra något som alla blir superglada och överraskade över. Varför förstår inte alla det?
Under mitt halvår har jag haft prerioder som varit upp och ned, dels så har jag velat ha bekräftelse hemifrån av alla, vilket jag dels har fått. Men sen finns det de som inte hör av sig eller frågar hur jag mår. Då vet jag innerst inne vilka som tillhör min skara vänner och vilka som inte överhuvudtaget bryr sig, eller hur de nu tänker. Men för mig är ALLA mina vänner men jag vet nu vilka jag kan lita på och vilka jag inte kan.
Trist mitt inlägg blev men detta är något man kommer fram till när man är borta och det är mycket känslor med i bilden.
Nu är det 4 dagar kvar och jag ska packa, planera och hjälpa till i skolan innan jag reser.
Jag måste klar göra för er att det är HUR SKÖNT SOM HELST att äntligen få åka hem, men påvägen dit dyker det upp en massa frågor och speciellt oförberedda känslor.
Jag vet inte om jag är beredd på nya förändringar och hur de där hemma har förändrats!
Min räddning är att jag ska åka och träffa Disa och Camilla under sommaren några gånger. Två tjejer som jag träffade här nere i schweiz inklusive Elisabeth. Vår vänskap är egentligen helig, låter sjukt men jaa!
Som aupair kommer du hit själv och alla aupairer söker sig till varandra för att alla har vait i samma situationer, så som ensamhet.
Jag vet att de vänner jag träffat här nere kommer förhoppningsvis bestå hela livet eftersom vänskapen sätts på prov och man får verkligen chansen att vara sig själv.
Vi vet att vi kan lita på varandra och att skulle det hända något finns vi vid varandras sidor. Vi är beroende av varandra något jag aldrig varit tidigare.
Disa, Elisabeth och Camilla är tre pangbrudar jag aldrig kommer släppa!!
För mina vänner där hemma tror jag att det kan vara en lättnad och glädje att jag kommer hem. Så jag menar inte att ni inte bryr er men några av mina kompisar där hemma har gjort mig ledsen och besviken. Dels beror det på en person som inte förstå hur mycket det betyder att komma hem och träffa mina kompisar och skall ordna med saker och det skiter sig. Egentligen kan jag skriva vem personen är men jag tror de flesta kommer förstå i vilket fall som helst.
Att ha varit borta i ett halvår i schweiz utan hemresa så vill jag kunna göra något som alla blir superglada och överraskade över. Varför förstår inte alla det?
Under mitt halvår har jag haft prerioder som varit upp och ned, dels så har jag velat ha bekräftelse hemifrån av alla, vilket jag dels har fått. Men sen finns det de som inte hör av sig eller frågar hur jag mår. Då vet jag innerst inne vilka som tillhör min skara vänner och vilka som inte överhuvudtaget bryr sig, eller hur de nu tänker. Men för mig är ALLA mina vänner men jag vet nu vilka jag kan lita på och vilka jag inte kan.
Trist mitt inlägg blev men detta är något man kommer fram till när man är borta och det är mycket känslor med i bilden.
Nu är det 4 dagar kvar och jag ska packa, planera och hjälpa till i skolan innan jag reser.
Kommentarer
Trackback
